Dag 4 Barnhem vs Fashion Street
Kategori: Indien 2011
En ny dag :) Låg lite spänning i luften i dag. För första gången på resan bestämde vi oss för att se till att få i oss lite frukost. Vi knallade ner till restaurangen. Ska tillägga är att det hotell vi bor på renoveras, vi bor på 3:e våningen och de två våningarna under håller man på att renovera. Hotellet föredrar att man åker hiss, men det gör inte vi!! Liten jäkla hiss som man får backa in i om man skall kunna komma ut igen. Nope, inte byggd för oss! Trappor funkar skitbra. Gör inget om det jobbas på våningarna under. Frukosten skulle vara fin kontinetalfrukost. Ok, då vet vi vad det är i alla fall. Jag var med skeptisk än Tobias. Provad nått som såg ut som en rund kaka och smaka ris, helt ok. Sen va de nått som såg ut som en lite mörkare pannkaka. God och kryddig, helt ok. Rostat bröd också helt ok ... sen va de kört ... massa konstiga röror. Så en nätt frukost, bättre än de tidigare dagarna i alla fall.
På vägen utanför hotellet satt en killa och jobbade för fullt, han hade en "slipsten" på sin cykel som han trampade på för att hålla igång.
Nu var det dags, en av de viktigaste punkterna på resan. Besöka barnhemmet. Vi hade redan hemma skrivit ut en karta från eniro som visade att det var ca 3.4 km dit. Vi tänkte först promenera, men beslutade oss sedan för att ta en Rickshaw.
Tur var det för det var minsann inte lätt att hitta dit. Med hjälp av vår utskrivna karta och några andra Rickshaw förare lyckades vi tillslut komma till rätt plats.
Då stod vi där utanför grinden och tittade in. En märklig känsla. Efter lite tvekan öppnade vi grinden och promenerade försiktigt in på gården. Några yngre barn satt på verandan och åt stjärnfrukt och skrattade. Dom tittade lite nyfiket på oss och klämde fram några "How are you?" och skrattade hjärtligt. En äldre kvinna stod i dörren när vi presenterade oss och kort berättade vilka vi var. Vi ombads sitta ner på verandan så skulle hon prata med föreståndaren och höra om det gick bra att träffa henna. Tobias har vid flera tillfällen skickat mail för att informera om att vi var på väg. Många känslor for genom kroppen under de minuter som vi satt där på verandan och tittade på barnen som lekte och skrattade. Någon typ av utransonering av bröd och soppa pågick även i mindre skala.
Efter några minuter blev vi uppvisade till föreståndaren. En mycket frodig dam med ett stort leende¨"Välkommen hem, välkommen hem". Vi fördes in i ett av rummen där vi satte oss ned och pratade.
Mycke hade hänt på dessa 35 år som gått. I dag var det inte längre ett barnhem. De arbetade idag med att hjälpa till att ta hand om barn till föräldrar i slummen som inte får ta med barnen till sin arbetsplats. De har även några fattiga familjer boende hos sig. Bl.a en familj vars då 2 -åriga dotter hade problemmed hjärat och som fått hjälp med operation och idag mår bra och springer om kring och skrattar. Det har även en avdelning för äldra män som inte kan ta hand om sig själva.
På min fråga var de annars gör av barnen om de inte kan lämna dem hit eller betala vanlig daycare avgift (vilket de flesta naturligtvis inte kan) fick jag ett svar som jag nog helst varit utan :( Det vanligaste sättat är annars att de låser in de små barnen hemma eller som i vissa fall knyter fast dem i sängen för att de inte skall försvinna medans föräldern måste ge sig iväg för att arbeta. Med andra ord lämnas ensamma inlåta eller bundna ...
Vilken sjuk värld vi lever i! Kontrasterna här i Indien är stor. Stora vackra byggnader varvas med fallfärdiga hus och slumområden.
Efter pratstund och fotografier var det dags för en ordentlig husesyn, Tobias vill naturligtvis se om det fanns något som han kom i håg från tiden här. Vi startade i "bönerummet" doften av blommor slog emot oss när vi klev i rummet. Rummet hade inte genomgått någpn större förändring och användes än idag på samma sätt som tidigare.
Vi stegade sedan upp till terassen på taket, värmen där uppe var rätt obarmhärtig. Mindre odlingar fanns där, blommor och en bra plats att torka kläder och chilli.
Delar av innergården kunde man se uppe från tressen.
Här har många barn lekt under de år som barnhemmet var i drift. 350 barn passerade detta huset innan man slutade med med barnhemsverksamheten för 20 år sedan.
Sovsalen var densamma bortsett från väggarna som var mörkare blå eller kanske gröna. Här sov barn upp till 4 års ålder.
Vid sidan om sovsalen, som är placerad precis innanför stora entrén fanns toalett och tvättrum. Naturligtvis inte våra västerlänska toaletter utan hål i gplvet varianten.
Även tvättmaskinen har nog varit med i måååånga år
Köket var i flera delar, först hade man en gasspis här inne
Men när gasen blev för dyr så började man använda eldstaden utanför och gör så än idag.
Grinden på baksidan användes mest av olika leverantörer av varor till barnhemmet. Troligen även av en scooterkörandes doktor som brukade komma på besök på barnhemmet.
När vi lämnade barnhemmet var det med många olika känslor och funderingar. Vissa saker fick vi svar på medans nya frågor dök upp. Vi lovade återkomma i morgon för att prata lite mer och dela lunch med dem. Vi beslutade oss för att ta en promenad i omgivningen, som visade sig var en av de fattigaste delarna av Pune.
Vi bestämde oss för att ta en ny Rickshaw tillbaka till hotellet och funder igenom dagen innan vi gick ut för att äta lite.
Men det blir inte alltid som man planerat. Vi började prata lite med föraren och fråga om han visste något bra ställe man kunde handla, ex. kläder. Jo det visste han naturligtvis "fashion market" skulle vi besöka, det var precis i närheten, ville vi åka dit?? Tja varför inte?? Snacka om kontraster. Vi blev avsläppta på en liten gata och chauffören pekade med hela handen att vi skulle gå in till vänster. Vi tackade och valde att betala honom ett överpris för resan (=10 svenska kronor).
Vi svängde lydigt in till höger och hamnade på en slags marknad under tak. Det var 100-tals stånd med kläder i långa trånga gångar. Vilken grej, hit hade man nog inte hittat själv. Trots att det var så många försäljare och billiga kläder kändes det som om vi var de enda turisterna i folkhavet. I all fall de enda europeerna. Har inte riktigt vant mig vid att ALLA tittar på mig vad jag än gör. Har inte sett en enda europeisk kvinna i Pune sedan vi anlände i går. Tobias däremot har blivit tagen för Indier och fått fråga om vägbeskrivningar och annat som vi inte förstod då de inte var på engelska. Lite fynd fick vi gjort innan magen sa ifrån att det nog var dags för lite mat. Vi fick inte tagit några bilder här, vilket vi ångrade .. får se om vi hinner inom i morgon ...
Ny Rickshaw och tillbaka till hotellet för att lämna av sakerna innan maten, denna gången var chauffören lite närig och fick slutligen motsvarande 18 skr för resan. Billigt som sjutton, men enligt han taxameter dubbla priset.
I dag skulle vi testa en vanligt Indisk restaurang ute på stan. Vi fastnade för en och stod länge och studerade matsedeln. Det finns två alternativ om man vill ha mat antingen vegetariskt eller en rätt som innehåller kyckling. Vi valde denna gången att fråga killen i kassan vad han kunde rekommendera två förvirrade turister att äta. Det föll på en vegetariskt rätt som hette typ potatoplatter. Mycke mer smak än vad man kan tro. Mycket gott, helt klart att rekommendera :)
Nu är det dags att planera lite inför morgondagen. Vi skall återbesöka barnhemmet på dagen för att sedan starta vår resa vidare till Parbhani. En resa som är något längre än den förra. En kille som jobbar i en "kiosk" här utanför hjälpte oss att boka en buss för resan. Resan tar 10 timmar, det är en nattbuss så förhopningsvis kommer vi kunna sova.
Denna gången skall vi se till att få med oss lite mat också :)
För er som aldrig gjort det innan, skriv resedagbok när du är ute och reser. Mycket bra sätt att reflektera över vad man har upplevt under dagen.
Ha de bäst så hörs vi i morgon om vi hittar Internet i Parbhani :)
Nina säger:
Det är roligt att få läsa och följa er resa. Bra för er själva med att skriva ner vad ni upplever under resans gång.Ha det bäst och var rädda om er
Susanne säger:
Massor med känslor här också även om det är 10000 km emellan. Du skriver med så stor inlevelse Susanne, att man inte kan undvika att beröras....ser fram emot varje dag...
Susanne säger:
Många känslor här också även om det är 10000 km emellan. Du skriver med så stor inlevelse, Susanne, att man inte kan undvika att bli berörd....ser fram emot varje dag.
Anna säger:
Håller fullständigt med,du är mycket duktig på att skriva Susanne. Man blir verkligen berörd av det ni skriver. Vi ser så fram emot varje dag vi sätter oss vid datorn för att läsa om era nya upplevelser. Är glad för er skull att denna resan äntligen blivit av, detta är något Tobias pratat om i flera år nu. Ha en fortsatt bra resa och var rädda om er.
helen säger:
Tack! att vi får följa med på er resa!
Njuter verkligen av att läsa. Helen.KC