The Knutsons

I all förvirring under gårdagen fick vi inte kontaktat sjukhuset i Shrirampur som vi planerat.

Dagens agenda såg ut så här:

-         Boka biljetter till Thane

-         Hitta förvaring på bagaget fram till tåget går

-         Internetcafé för att kolla efter numret till St. Lukes hospital i Shrirampur

-         Ev. hitta chaufför som kör oss till Shrirhampur

-         Åka med nattåget till Thane

Vi sov något längre än vanligt och packade ordning på vårt bagage. Ner till stationen för att köpa biljetter. Stod i kö och väntade på vår tur enligt svenskt manér. Hmm så gör man tydligen inte här … tryckte sig helt fräckt in framför oss i kön. Ok, alla vet att i Sverige är det näst intill en dödsynd att gå före i en kö. Grrr. Så vi gjorde som dom andra och tryckte oss mer eller mindre upp i ryggen på den framför för att ingen skulle kunna smita mellan. Äntligen var det våran tur … eller inte … fel lucka … om man skall reservera så är det i en annan byggnad … *suck*.

Vi knallade ut ur stationen och booking office för att se oss om efter reservation office istället.

Skall man inte köpa biljett till ett tåg som går på direkten utan skall boka så gör man det i annat hus, var liknande i Mumbai när jag tänker efter … Vi hittade tillslut rätt. Här i Indien kan man inte bara gå fram till luckan och beställa en biljett. Nej man skall fylla i en blankett först. På den blanketten skall man skriva tågnummer, class, namn, kön, ålder, adress i Sverige, avresedatum osv. … helt jäkla sjukt. Hur sjutton skall man veta tågnumret innan man beställt biljetten??? Som vanligt så löste vi även detta. Det är konstigt att man i ett land som Indien med så mycket människor orkar ha så krångliga system för biljetter, hotellbokningar, kontantkort osv.  Om jag inte berättat de innan så när man bokar hotellrum så skall man fylla i en himla massa papper, kopiera pass och visum samt betala i förskott. När alla dessa blanketter är ifyllda tar de fram den stora ”liggaren” och skriver in oss manuellt på vars en rad i boken. Inget datoriserat här inte …

Med biljetten klar så frågade vi på hotellet om det fanns någonstans vi kunde lämna våra resväskor under de 8 timmar som var mellan utcheckning och tåget. Nope, men vi fick gärna betala 900 Rs och behålla vårt rum fram tills vi skulle åka. Vad gör man …

Nere på Internetcaféet lyckades vi i alla fall hitta numret till de sjukhus i Shrirampur som vi tror att Tobias var på innan han skickades till barnhemmet. Vi tog en snabb tur ner till stan med en Rickshaw för att försöka handla en handväska med hem. Gick rätt smidigt.

Tillbaka på hotellet var det sjukhuset som skulle kontaktas. Tobias ringde och ringde och ringde … ingen svarade. Vad göra? Vi hade fått besked om att det var vanligt att man inte hade sjukhusjournaler sparade i mer än 20 – 30 år så vi ville veta först innan vi gav oss iväg dit. Det är visserligen bara en resa på ca 11 mil. Men här tar alla resor aningen längre än hemma i Sverige. Om vi säger så här … ett tåg färdas oftast med genomsnittshastigheten av 43-46 km/h … tror att bussarna ligger något liknande pga. att man måste sakta ner i alla stora hålor och gupp i vägen hela tiden. Så det var några timmar dit och några tillbaka igen.

Inte bara kossor som promenerar fritt ...

Det fick bli lite lunch så länge. I går kväll hittade vi en ny restaurang i vår smak :) Vi åt en riktigt god tallrik med blandade kycklingbitar med olika kryddningar och tillagningssätt. Mycket gott, passade även på att spetsa till det lite med 2 öl J . Nåja idag blev det lunch där. Vitlöks naan var ett måste och så ville vi gärna ha mer kött = kyckling. Mycket gott :)

Baloo vår ”privata” Rickshaw förare

Vi fick fortfarande inget svar på sjukhuset så vi shoppade lite till och ringde sedan vår ”privata” Rickshaw förare som genast kom och hämtade oss och körde för att se Bibi-ka-Maqbara (det skulle vara som ett mini Taj Mahal). Vi skumpade genom staden i 8 km innan vi kom fram till platsen. På skylten utanför vid biljettluckan gick att avläsa att det kostaden 5 Rs per person att gå in såvida man inte var utlänning för då kostade det 100 Rs. ???? Knepigt system kan jag tycka. Nu var det ju Tobias som köpte biljetterna så han fick ju naturligtvis betala billiga priset för oss båda. Han hade inte sett att det var skillnader i priset. När jag betättade så log han bara och tyckte de va skitbra, medan jag blev sur och stressad. Inte sjutton kommer någon att tro att jag är Indier??? Vi blev insläppta utan problem till Tobias glädje. Dock visade det sig att lite längre fram skulle man åter visa biljetterna och gå genom en metalldetektor. Vi försökte passera lite nonchalant igenom, mannen tittade upp på Tobias och sa ”but is she an Indier?” Oh, yes svarade Tobias och vi fick passera. Jag skämdes och kände mig lite små dum. Ville verkligen gå tillbaka och berätta att det är jag faktiskt inte och att jag gärna kunde betala de 95 Rs som exta. Nu gjorde jag inte det …

Vi tog lite bilder och kika runt lite. Synd att man inte haft möjlighet att piffa till det lite. Såg rätt slitet och gammalt ut. Måste varit mycket praktfullt under sina glansdagar.

På väg tillbaka till staden åkte vi genom den gamla stan. Där fanns en kex och choklad marknad, en trä marknad, en käpp (långa pinnar) marknad osv. Härligt att känna doften att nybehandlat trä när man passerade denna marknad. Längs med gatorna gick som vanligt hundar, getter, kor, oxar, nån häst och så grisar. Lite charmigt i alla röra.

Lagom tills vi når hotellet lyckas Tobias få svar på sitt försök att ringa sjukhuset. De hade haft lunchstängt mellan typ 11 och 15. Ok, där va svaret till varför vi inte kommit fram innan. Jo de hade journaler från början av 70-talet kvar. Vi var välkomna att komma dit så skulle de se om de kunde plocka fram något. Nej de kunde inte skicka något utdrag via brev utan man måste komma personligen. Ok, tackar. Klockan var nu så mycket så vi visste att vi inte skulle hinna dit innan de stängde för dagen.  Vad göra?? Stanna ett dygn längre? Nja, värdens son har tagit ledigt från sitt jobb för att ta emot oss i Thane i morgon bitti. Ok, nya planer.

Ner till Internetcaféet och leta upp bussar och tåg som gick från Mumbai för att ta oss till Shrirampur med avresedag torsdag kväll/natt. Jo det verkade fungera.

Plan för närmaste dagarna:
- Onsdag/Torsdag Thane inkl besök på Mumbai Court house och passutfärdarenheten (eller va de nu heter).

- Torsdag nattåget till Shrirampur

- Fredag besöka sjukhuset och nattåget tillbaka till Mumbai

Väntar fortfarande på besked om de fanns något på Parbhani Court. Visade sig vara mer papper att leta igenom an vad man trott så vi håller fortfarande tummarna och kontakten med dem.

På kvällen fick Tobias ett efterlängtat samtal från Sverige och barnen :)

Nu vilar vi lite eftersom vi antagligen inte kommer sova mycket i natt på tåget.

Ha de bäst!