The Knutsons

Ny dag. Vi gick upp vid 07 för att fräscha till oss och packade i ordning vårt bagage.

Idag har vi tänkte försöka komma iväg till sjukhuset i Shrirampur. Vi pratade med en resekille i går, men tyckte inte att han hade bra alternativ så vi beslutade oss för att gå till stationen och kolla själva. Eftersom vi inte visste säkert när vi skulle vara tillbaka och inte ville släpa våra tunga resväskor med oss bokade vi en natt till på hotellet och lämnade våra resväskor färdigpackade.

Nere på stationen för sökte vi lista ut hur vi skulle resa genom att läsa deras tavlor … inte det enklaste. Vi visste att de skulle gå någon typ av nattåg, men den tog 12 timmar enkel resa. En man kom fram till oss och frågade om vi behövde hjälp och bad oss följa med till hans kontor.

Vi knatade med honom till hans resebyråkontor. En mycket trevlig och glad herre tog emot oss där och hjälpte oss att ta fram olika alternativ. Tillslut så kom vi fram till att det mest effektiva vore om vi hyrde bil med chaufför som körde oss dit, väntade på oss och körde oss tillbaka. Sagt och gjort! Vi hastade i väg och fick lite frukost i magen. Klockan 10:00 startade vi vår resa. En yngre kille körde bilen. Efter att vi kommit ut ur Mumbai, efter ca 1 timme stannade han och dom bytte chaufför. Sedan var det fullt ös.

Motorvägen var rätt ok att köra. Även om han körde snitzlad bana mellan alla Rickshaws, MC och lastbilar. De hade även massor med vägtullar längs vägen, tror vi passerade 6 st totalt under dagen. Vissa delar av vägen var mycket berg och vägen slingrade sig efter berget massa skarpa kurvor. Tyvärr bevittnade vi även en olycka med en bil i motsvarande körfält, Såg inte så bra ut :(.

Den tredje delen av ditresan bestod av en väg full av hålor och massa med väggupp. Man skumpade runt utan dess like.

Vi körde på landsbygden och passerade massor av sockerrörsodlingar. På flera ställen tillverkade de även tegelstenar ute på åkern. Husen varierade från plåtskjul, till träkojjor och något enstaka murat hus. Längs vägen promenerade de flickor och kvinnor med stora vatten kärl eller annan last på huvudet. Många kärror drogs av oxar.

Vi passerade bl.a. staden Shirdi där det var fullt ös med marknader och affärer. Vi vågade inte ta oss tid att stanna på vägen för att titta närmare eller fotografera. Osäkerheten över hur lång tid det skulle ta att köra var stor och sjukhuset stängde klockan 18. Så vi fick nöja oss med att titta genom bilfönstret. Efter att ha skumpad runt i 6 timmar var vi framme vid St.Lukes hospital klockan 16.00. Snacka om att de va skönt att få slippa bilen en stund.

Vi hann knappt lämna bilen förrän vi blev visade in i sjukhuset och fick träffa systrarna där.
Vi berättade varför vi var där och att vi önskade se registren från när Tobias befanns sig på sjukhuset här, troligen i juni 1975. En av systrarna, en spansk kvinna, tog mycket väl hand om oss och bjöd på kaffe och kaka. En annan syster gick iväg med våra uppgifter för att börja söka i loggböckerna. Vi fick lite information kring sjukhuset och hur det fungerade. Sjukhuset startades 1953 och var då ett sjukhus med ca 24 sängplatser. Behovet växte och sjukhuset har successivt utökats under åren till 200 sängplatser. Bl.a. så har man byggt in de 2 terrasserna som fanns på huset till sjuksalar.  Tyska missionärer arbetade tidigare på sjukhuset och pga. detta så kallas även sjukhuset för ”german hospital” i folkmun.

Hon berättade att på 70- talet hade de rätt så många övergivna barn på sjukhuset. En del barn lämnades vid det närliggande templet och andra inne i stan. Polisen samlade upp de barn man hittade utan föräldrar och förde dem vidare till sjukhuset. På frågan om vad anledningen kunde vara till att barn lämnades fick vi några exempel. Föräldrar kan ha skadat sig ute på fälten och sedan inte kunnat ta hand om barnet. Många skador skedde på fälten. En annan anledning kunde vara att mamman av någon anledning avlidit. Då lämnades barnen ofta eftersom mannen inte ville ta med sig barnet i ett nytt förhållande med ny kvinna. Fattigdomen gjorde också att man inte alltid klarade av att ta hand om barnen och ge dem mat. Även barn som blivit sjuka eller skadade lämnades.

Barn hade och hamnar fortfarande på detta sjukhus och tas om hand tills de är friska. Under 70-talet skickade många barn sedan vidare till barnhemmet i Pune och adoption. De kommer fortfarande in barn till sjukhuset, dock inte i lika stor utsträckning. I dag finns det fler sjukhus i byn. I dag sänds barnen efter tillfrisknandet vidare till en mer närbelägen by.

Vi fick en rundvandring på sjukhuset och träffade bl.a. en syster som arbetade här när Tobias var här. Hon mindes tyvärr inte den specifika händelsen, en kunde berätta en del om hur det var då. Efter rundvandring fick vi följa med in och fortsätta leta i registren. Tyvärr kunde vi just då inte hitta något som vi med 100 % säkerhet var Tobias, men ett par möjliga. Systern bad att få Tobias uppgifter, adresser och mail så skulle de fortsätta med efterforskningen. 2 av de systrar som arbetade där när Tobias var där men hade rest hem till tyskland igen. Men de hade regelbunden kontakt med dessa systrar. Vi kom fram till att de skulle söka vidare i registren, prata med systrarna i Tyskland och sedan höra av sig till oss.

Mycket trevliga fina människor. De berättade om andra som precis som Tobias varit där och sökt sina rötter och flertalet av dem har de lyckats hjälpa att få fram en del information.

Besöket kändes mycket bra och gjorde att de kommande timmarna tillbaka till Mumbai i mörkret lättare. Nu känns det som om vi kanske kommer att få lite information i alla fall.
Om inte annat så känns det som om många bitar fallit på plats.

Att göra denna 7 timmars resa tillbaka i mörkret var rätt läskigt. Jo den tog lite längre tid då vi lyckades få bensinstopp ute i ingen stans och det tog lite tid att fatt i diesel. Jo de e sant. Där satt vi mitt ute i ödemarken vid en liten ”affär” medan vår unge chaufför knallade iväg för att få fatt i diesel. Det gick ingen nöd på oss, men man kände sig lite dum över att bara sitta på arslet och vänta medan han slet för att vi skulle komma vidare … Trots den otroligt hetsiga bilkörningen var han en mycket duktig förare.

Vissa människor har stort behov av att få adrenalinkickar för att må bra i livet. Jag har ett väldigt litet behov av detta … Jag fick blunda större delen av resan tillbaka. Körstilen i Indien är ju inte som man är van vid och när man inte ens ser vägen ordentligt utan bara ett virrvarr av strålkastare som kommer rakt emot en samtidigt som man åker sicksack mellan bilar, lastbilar och MC. Studsades fram via väghålor och väggupp. Så jag har fått mina adrenalin kickar så det räcker livet ut. Om det i en ryggsäck rymdes alla de adrenalinkickar man behöver i livet så har jag nu en överfylld ryggsäck. Shit, är så lycklig att vi kom levande tillbaka till hotellet.

01:00 var vi åter på hotellet och föll i säng.

Natti natti