The Knutsons

Denna morgon var lite seg, lite mindre sömn än tidigare nätter. Magen protesterar lite över den nya bakteriefloran.
Inget större, men tillräckligt för att känna oro över att äta lunch på barnhemmet.
Vi beslöt oss för att köra en shake till frukost för att tillföra lite svensk näring :) och skippa den mystiska hotellfrukosten.
Dagens schema:

1. Packa
2. Inköp av chokladkakor till barnen på barnhemmet
3. Besöka barnhemmet
4. Inhandla kläder till Susanne
5. Checka ut
6. Äta, om vi vågar :)
7. Hitta bussterminalen
8. Sova i bussen

Vi packade alla våra saker för att kunna göra en snabb utcheckning ifall det tog tid på barnhemmet.
Vi skulle checka ut 16:30 och bussen skulle inte gå förren 21:15.Det finns otroliga mängder med stånd som säljer allehanda saker, men godis är svårare att hitta, såvida det inte är chips man vill ha. Små påsar med chips finns i vart och vartannat hörn. Små handgjorda sötsaker i alla dess former finns det också i mängder.
Ett enormt sug efter hårda söta karameller fanns, men prio var som sagt choklad. Hettan idag var enorm. Måste varit över 40 grader vid lunch. Vi hittada choklas rätt så fort som tur var. Snabbt beslut att hitta en rickshaw som kunde ta oss ut till banhemmet innan chokladen smälte. Gissade att det inte skulle ta så lång tid i denna värmen. Det märktes tydligt att ju varmare det blev dessto kraftigare blev lukten av avgaser och en lätt dimma tycktes ligga i luften.

Många gick med förtäckt näsa och mun för att slippa andas in alla avgaser.
Med vattenflaskan i högsta hugg fick vi tag i chaufför, Tobias har utveklat en bra prutningsmetod och lyckas för det mesta få sin vilja igenom gällande priset. Jag är nog hopplös för jag hatar att pruta och i vissa gånger när vi handlar är det bättre att jag går en bit ifrån när prutandet skall starta.
Jag e hopplös och ger mig alldeles för snabbt. Mes!!

Precis som dagen iannan hade de svårt att hitta rätt väg. Nu hade vi ju åkt dit tidigare så sista delen av vägen kunde vi själva visa. Pune är som sagt en relativt stor stad och för turister som oss kan det ibland se likadant ut överallt. Men ibland hittar man kännetecken. Som i detta fallet ett blått hus som sticker ut från allt de andra i omgivningen.

Väl på banrhemmet blev vi väl mottagna precis som dagen innan. Vi satt och pratade med föreståndaren. När vi föklarade att vi tyvärr måste avstå från deras fina erbudande om lunch pga magen visse hon genast bot.
Snabbt plockades det fram en frukt, tror det är granatäpple, som skars upp. Detta skulle vi äta, jättebra för magen. Vi fick även varsitt glas med vin som skulle vara det bästa. Detta vinet gör de själva genom att lägga fruktens kärnor varvat med melass och låte stå ute i solen i ca 2 veckor.
Sedan silades den och sparades som magmedicin.

Helt ärligt måste jag säga att innan vi gick därifrån kände vi oss båda mycket bättre i magen. Vi fick 2 frukter att ta med oss och massa råd om vad vi skulle äta. Vi tittade på lite bilder från den tiden när Tobias bodde där och tror att vi hittade honom på en av bilderna. Innan vi gick hade de förberett gåvor till oss och barnen. Vi fick 4 kuddfodral, 2 till oss och 2 till mammy samt 6 askar med rökelse att ge till barnen. Vi lovad komma dit igen om vår resa skulle föra oss tillbaka till Pune innan hemfärd.



Klockan började ticka på och vi skyndade oss vidare till fashion market för att se om de kunde finna något i klädväg till mig. Hmmm alla Indiska kvinnor är extremt smala så det var inte det lättaset. Vi gav upp och skulle åka tillbaka till hotellet när vi hittade en liten butik som låg på andra sidan gatan. En mycket trevlig herre lade ner hela sin själ på att plocka fram "tunikor" som skulle passa till mig. Vi köpte några och hoppas att de skall passa.
Inte någon tid att prova här inte :)

Snabbt tillbaka till hotellet för att checka ut. Sedan stod vi där mitt i högtrafikerade Pune med 2 stora resväskor 4,5 timme a slå ihjäl innan bussen kom. Lite styva i korken efter mirakelvinet bestlutade vi oss för att äta något. Vi fick återfall till Dominos pizza efter som den verkade funka med våra magar och släpade oss dit.
Det är inte världens enklaste att ta sig fram med stora resväskor, men vi började känna oss som vana Indien invånare och plöjde oss fram i trafiken. Tänk vad man kan anpassa sig snabbt. Vi hör knappt allt tutande längre och skräcken att bli överkörd när man rusar ut i en fullt trafikerad väg har minskat avsevärt. Känner man sig osäker så tar man bara häl på någon invånare så funkar det skitbra.



Med mat i magen och resväskorna på släptåg beslutade vi att det var lika bra att ta sig till busstationen. Den skulle ligga 3-4 km bort och var inte lämplig att promerna till med packning så det ar åter dags för Rickshaw rally.
På vägen dit stannade vi vid "vår"kiosk för att säga hej då till den hjälpsamma killen, men han var tyvärr ute på ärende så det fick vara, Vi har lovat honom att besöka honom nästa gång vi kommer hit.

En liten kul sak är däckreparatören. Han har sin lilla verkstad i princip mitt i korsningen. Kunderna kör in till vägkanten och fram med domkraft och så fixar man däcket.




Bussterminalen låg i en annan del av staden som vi inte sett alls innan. Vi var där i mycket god tid och tillbringade

Så nu sitter vi på en skakande buss i vår lilla hytt och hoppas på att kunna sova lite under natten. Vi anländer till Parbhani klockan 07:00 och då har vår vän lovat att möta oss på stationen. Inte så mycket som hänt idag och jag är helt slut över att försöka skriva i denna skakande buss så det får vara allt för idag.

Natti natti