The Knutsons

Vilken dag, som tagen ur en film.
För att börja från början så kom vi som sagt till Parbhani via nattbuss.
Tänk dig instängd i en "låda" på 1,5*2 m i mörker åkandes berg och dalbana i 10 timmar och försöka sova.
Ja eller hur det gick så där. En upplevelse vi aldrig glömmer :)







När vi råkade slumra till och bussen plötsligt stannar, gardiner till vår lilla låda öppnas och vi får besked om att gå ut och äta och besöka toaletten. Åker igen om 15 minuter. Med hjärtat i halsgropen hoppar vi yrvakna ut ur bussen och tittar ut i mörkret. Jo där borta verkade vara något toalettliknande. Lite skeptiskt knallade jag bort för jag behövde verkligen, det har varit varmt och mycke vatten in måste ju tillslut ut. Kikade in i första båset hmmm hål i golvet, andra hål i golvet shit ... bättre lycka vid tredje båset där stod minsann något toalettlikande ...
men hur sjutton skulle man använda den .. skulle man stå på den? Var liksom plats för fötterna på sitsen.
Är ju inte så berest och inte sjutton tänkte jag klättra upp där ... improvisera det kan jag. Så de löste sig till slut :) Spola då ... den spaken kanske funkar ... ops där hölla jag på att bli blöt.En stråle sköt rakt ut från baksidan av sisten och rakt fram.Ok, det var inte den ... den andra då? Hmm inget hände ... skitsamma ... det får bli någon annas problem.



Skyndade ut och hittade Tobias som också överlevt toalettbesöket utan större men :)
Var så sugen på nått sött, Toblerone Yes, det köpte vi. Sedan klev vi tillbaka in i lådan för att fortsätta vår berg och dalbana till Parbhani.

Klockan började närma sig 7 på morognen så Tobias kröp ut för att kontrollera när vi beräknades vara framme så vi kunde meddela vår vän. Han kom tillbaka och sa NU, vi skall gå av nu! Snabbt samla ihop våra saker och ut ur bussen. Väskorna "flög" ut ur bagaget och bussen körde vidare.Tobias pratade och gestikulerade vilt via biltelefonen för att förska förklara var vi var. Folk började samlas runt om oss. Det är visst inte så vanligt med
europeeiska besökare här. I Indien så kikar man inte i smyg på folk utan här stirrar man ... Gjorde mitt bästa för att rätta till kläderna och håret efter resan och försökte verka oberörd. En rickshaw förare kom till undsättning och föklarade på Maharati via Tobias telefon var vi var och vips var vår vän där i bil med egen chaufför. Vi hoppade tacksamt in i bilen för att bli förda till ett hotell som vår vän lovat reservera till oss. Här va de ingen snack, han beordrade runt personalen på hotellet och såg till så vi fick en svit och vad betalade och sa bara till oss betla inget här, jag har tagit hand om allt. Det var bara att tacka och bocka, vi har lärt oss att man inte protesterar. I Indien är gäster viktiga och skall tas om hand ordentligt. Som vår vän sa "I Indien är gäster som gud och skall behandlas därefter".

Vi satte oss i soffan på rummet och han bad att få se våra papper som vi hade tagit med oss.
Han nickade och frågade en massa. Ok, vila lite och ät frukost så kommer jag och hämtar er klockan 10. Sagt och gjort. Strax före 10 ringer han och undra om vi är klara. Vi meddelar att hotellet ännu inte hunnit ta fram vår frukost, ring när ni är klara fick vi till svar.5 min senare stod han vid vår dörr, tog med oss ner och satte fart på personalen. Frukosten serverades. När frukosten landat så sa han att nu åker vi och träffar min advokat och visa era papper.

Chauffören körde oss till enligt vår vän, stadens bästa advokat. Av med skorna och visades direkt in till advokaten. Han tittade på pappren ställde frågor och nickade och klickade med gommen (ett ljud som gör det svårt att hålla sig för skratt). Men här var det den bästa sidan som skulle visas så jag försökta lägga till med en undergiven mask och försökte sitta tyst och stilla. Ja jag vet att det inte
är min starkaste sida, men jag försökte verkligen. Advokaten meddelade att han ser till så att arkiven i courthouse blir undersökta under dagen och all information som de i så fall kan få fram överlämnas till oss i kväll. Snabba puckar här!!




Med det var inte slut här. Hos advokaten var även chefen för starnet televison med och han ville göra en story om detta som skulle sändas i hela Indien för att se om någon kände igen Tobias som barn. Tillbaka till hotellet, samtal med killen från Starnet. Kopior behövdes på alla papper. Tobias fick åka med tv chefen på MC (vanligaste och snabbaste färdmedlet här nere) för att göra kopior på alla papper. Jag fick klara besked "Mam rest and do not open the door for anyone but me or Tobias", de skulle snart vara tillbaka. Ok, han sa de flera gånger så jag bestämde mig för att vara foglig och lyda. Sagt och gjort, Inom några minuter var de tillbaka igen. Ingen tid att förlora. Nu var det dags för lunch. Vännen fick lov att beställa in de han trodde kunde skulle kunna passa oss. Minns inte vad allt hette, men det var gott. En del var stark, en annan söt och en tredje neutral. Får se hur magen klarar detta.



Vi äter middag ikväll på annat hotell provar nått annat sa vännen och log. Gillar du Sari frågade han? Jag har aldrig provat, men skulle gäran vilja svarade jag. Jag har bett min fru handla sari på marknaden till dig, Hon har lovat visa hur den fungerar. Inga problem. Najs :) Lovar lägga upp en bild så ni får se hur det blir. Nu skall ni vila. Hämtar er igen klockan 17, Då kan vi shoppa och internetcafé sen middag? Vi nickade till svar. Vila nu!
I morgon äter vi lunch hemma hos mig så ni få träffa min fru.

Ja denna dagen har gått i hundra knyck. Så här långt. Vi var inte riktigt beredda på allt detta. Advokaten var ok, men tv? Ja alla har ju inte denna chansen när de komemr hit med så knappa uppgifter så vi kom fram till att det är bara att tacka och ta emot. Vi vill ju inte riskera att såra vår vän efter allt arbete han lagt ner.

Här i Parbhani, som vi tror är var Tobias är född, är man antingen Muslim eller Hindu. Männen tar man i hand och kvinnan hälsar man genom att nicka och sätt ihop händerna. Antar att jag inte riktigt matchar i deras form på hur en kvinna skall vara, men det får dom ta. Lite ge och lite ta. Det viktigaste är om vi kan få tag i information. Tror jag måste hitta något att dölja armarna med lite bättre. Har handlat tunika som jag har på mig, men den är armlös. Det hade de flesta kvinnorna i Pune, men det är inte lika modernt här. Så kanske inte alla behöver sluta med de dom håller på med och ställa sig och stirra på mig.

Var i alla fall duktig och kom ihåg att bara äta med höger hand under lunchen.

Tobias ligger nu och vilar medans jag skriver ner första halvan av denna dagen. Tänkte försöka få detta uppladdat på internetcaféet tillsammans med gårdagens info,
Fortsättning följer i morgon.

En spännande torsdags förmiddag i Parbhani :)